Personlig hyllning till Mauro Scocco

För mig är Mauro Scocco världens genom tiderna bäste artist/musiker. Detta har jag proklamerat i olika sammanhang sedan slutet av 80-talet. Det har inte alltid mottagits som ett seriöst menat påstånde bland mina kompisar och bekanta. Jag kan delvis förstå det. Men, för mig är det egentligen inte så konstigt. Mauro Scocco är den artist som jag har haft den närmsta och längsta  relationen med. När Mauro släppte sin första platta med Ratata 1982 var jag 15 år. Jag föll direkt. När sen plattan med Jackie kom strax därefter så var jag fast. När Mauro släppte sin soloplatta med hitlåten Sarah blev han för mig otvetydligt nummer ett. Grupper som konkurrerade om mitt intresse vid denna tiden var Lustans Lakejer, Freestyle, Gyllene Tider, Simple Minds, Human League, Depeche Mode osv... Kaj Kindvall var kung på radion med programmet Poporama och jag satt fastklistrad vid min kassettbandspelare för att spela in alla nya låtar varje vecka. Det fanns mycket bra musik, men ingen artist berörde mig lika djupt som Mauro. 

När jag nu på äldre dar reflekterar över vad det är i Mauros artisteri som berör mig, kommer jag fram till följande tre grundbultar:

1. Hans otroliga känsla för texter som i all sin enkelhet lyckas förmedla en känsla och ett sammanhang
2. Hans förmåga att snickra ihop tidlösa låtar som håller måttet flera decennier senare
3. Hans fantastiska sångröst

Det är i denna helhet Mauros styrka ligger. Jag personligen har märkt att jag har mycket lättare för att bli berörd av svenska texter. Det svenska språket verkar trigga igång mina känslominnen på ett helt annat sätt än engelska texter. Jag har märkt att vissa låtar som jag tyckt om, t ex av Bruce Springsteen och U2, har jag egentligen inte reflekterat eller hört vad tusan de har sjungit om. Det blev väldigt uppenbart när jag var och såg Bruce Springsteen på Ullevi för något år sedan - min kompis hade en helt annan relation till texterna än vad jag hade. Låtarna tyckte jag var bra, men texterna hade jag egentligen aldrig lyssnat på. Så har det aldrig varit för mig i min relation till Mauro eller för den delen även andra svenska artister. Min standardprocedur när jag inhandlat en ny platta var alltid att lägga mig i soffan med skivfodralet framför mig, så att jag kunde läsa texterna samtidigt som jag hörde dem. Eftersom jag är mest visuell så behövde jag "se texterna" för att jag verkligen skulle höra dem.

När man lyssnar igenom hyllningsplattan "Kom ut ikväll! - Mauro Scocco 50 (en hyllning), så slås jag av att hans låtar står sig starkt även när de sjungs av andra. Det bevisar för mig att styrkan i Mauros musikhantverk är hans förmåga att skriva musik och texter som berör - att han är en gudabenådad sångare blir "pricken över i:et" då han själv framför sina alster. Det är också underbart att i det medföljande häftet läsa andra artister hylla Mauro (t ex Johan Kinde, Petra Marklund, Plura, Peter LeMarc) - det blir faktiskt en bekräftelse för mig att jag inte varit så fel på det de sista 30 åren...

Jag är faktiskt lite stolt över att jag under alla år stått upp för att jag tycker Mauro är bäst. Det har som sagt inte alltid mottagits med hurrarop. Men jag har alltid drivit tesen att musikartisters storhet sitter i betraktarens hjärna. Det handlar om att låta sig bli berörd, utifrån de minnen, erfarenheter och värderingar du själv har skapat dig genom livet. Utifrån detta så är det för mig solklart:
Mauro - du är världens genom tiderna bäste artist.

Jag avslutar med en musikvideosummering där jag sammanställt ett antal mindre kända låtar som berört mig. Jag har sen tidigare satt ihop en bestOfMauro-lista samt även berört Mauros storhet i ett antal andra blogginlägg.

Direkt från YouTube: