Andre Agassi - rebellen?!

Jag blev rekommenderad att läsa boken "Open - an autobiography" om/av Andre Agassi. Alltså, självbiografin om Andre Aggasi´s liv. En grymt bra bok. En överraskande bok, på många sätt. Utan att berätta för mycket så vill jag citera inledningen - den  ger en inblick i Andre´s mycket speciella värld och visar på språket och "melodin" som används i boken:

"I´m seven years old, talking to myself, because I´m scared, and because I´m the only person who listen to me. Under my breath I whisper: Just quit, Andre, just give up. Put down your racket and walk off this court, right now. Go into the house and get something good to eat. Play with Rita, Philly, or Tami. Sit with Mom while she knits or does her jigsaw puzzle. Doesn´t that sound nice? Wouldn´t that feel like heaven, Andre? To just quit? To never play tennis again?
But I can´t. Not only would my father chase me around the house with my racket, but something in my gut, some deep unseen muscle, won´t let me. I hate tennis, hate it with all my heart, and still I keep playing, keep hitting all morning, and all afternoon, because I have no choice. No matter how much I want to stop, I don´t. I keep begging myself to stop, and I keep playing, and this gap, this contradiction between what I want to do and what I actually do, feels like the core of my life."

Andre berättar (med viss hjälp från hans "spökskrivare" J.R Moehringer) på ett mycket personligt sätt hur han har levt sitt liv, från en tuff uppväxt med en pappa som hela tiden tvingar honom att "träna hårdare", till ett lyckligt och harmoniskt familjeliv med Steffi och barnen. En missförstådd rebell som ständigt försökt förstå vem han är och varför han fortsätter spela tennis trots att han hatar det… Samtidigt en berättelse om äkta kärlek som när den till slut infinner sig blir helt självklar.

Den ger också vissa inblickar i vad som krävs för att bli en mästare. Givetvis riktigt hård träning, men också en förmåga att omge sig med rätt personer som ger det stöd som behövs. Andre behövde en hel del stöd… och hittade oftast rätt personer, som t ex hans personlige tränare Gil, som i början av deras relation ger denna "avsiktsförklaring", citat:

"Andre, I won´t ever try to change you, because I´ve never tried to change anybody. If I could change somebody, I´d change myself. But I know I can give you structure and a blueprint to achieve what you want. There´s a difference between a plow horse and a racehorse. You don´t treat them the same. You hear all this talk about treating people equally, and I´m not sure equal means the same. As far as I´m concerned, you´re a racehorse, and I´ll always treat you accordingly. I´ll be firm, but fair. I´ll lead, never push. I´m not one of those people who expresses or articulates feelings very well, but from now on, just know this: It´s on, man. It is on. You know what I´m saying? We´re in a fight, and you can count on me until the last man is standing. Somewhere up there is a star with your name on it. I might not be able to help you find it, but I´ve got pretty strong shoulders, and you can stand on my shoulders while you´re looking for that star. You hear? For as long as you want. Stand on my shoulders and reach, man. Reach."

Avslutningsvis två YouTube-klipp.
En intervju tillsammans med frun Stefanie Graf som ger en härlig återblick från deras karriärer (del 1/3):


En episod från den klassiska matchen från hans sista US Open turnering 2006: